Och på en knapp timme försvann vädret, och en ärtsoppa-tjock dimma i  klass med det bästa (värsta?) Silent Hill kunde erbjuda tog över.

En del av mig vill dra på sig trenchcoat och hatt och vandra runt i en stad där jag för tillfället knappt skulle kunna se handen framför mig...

... den andra delen, en något mindre rationell del, är tragiskt medveten om att ett glapp i mp3-spelarsladden och följande brus/knaster skulle ge  mig en hjärnblödning av skräck. Bara tanken får mig nästan att se förvrida skepnader stappla förbi utanför fönstret.

Nej.

En kopp thé istället, tack.