[fortsättning på torsdagens inlägg]   

Å andra sidan kan det lika gärna anses vara så att det är avvikarna själva som gör att normerna definieras. Jag vill mig minnas att det var Foucault som sade någonting i stil med att ”Ett centrum definieras av det som befinner sig i utkanterna”, och i fallet med den här essän kan vi använda det för att se homosexualiteten som något.

Om man för att börja i motsatt ände ser heterosexualiteten som ett centrum, med vilket här menas majoriteten av alla människor, så kan detta centrum vara ett ideal för dessa människor så länge det har någonting - en motpol - som visar vad som inte är idealiskt.

För at uttrycka det på ett annat och kanske klarare sätt; jag kan bara veta att jag är bra på något, så länge jag kan se att det finns andra som är sämre på samma sak. Utifrån den synvinkeln kan man se den homosexuella minoriteten som det fenomen vilket rättfärdigar den heterosexuella majoritetens skapande och bevarande av normerna kring sexualitet.

 

Från detta till vår nästa fråga: Vari finns orsaken till homosexualiteten? Eller, för att återknyta till ovanstående; vari finns orsaken till just heterosexualiteten?

Vi har den psykologiska synen, som här får representeras med en något ensidig bild av Freud och hans psykoanalytiska teori, enligt vilket homosexualiteten skulle vara en följd av en frånvarande fadersgestalt och/eller en dominant mor, en attityd som (tack och lov) inte har någon större mängd anhängare utanför vissa universitets institutioner för psykologi.

 

Som en motpol har vi ett biologiskt synsätt som bland annat säger att orsaken skulle kunna stå att finna i våra gener eller i hjärnans uppbyggnad, något jag ser som mer sannolikt än den psykologiska förklaringen. Nackdelen är att detta kan ge upphov till skrämmande visioner om genmanipulering och bortrensande av oönskade anlag; skulle jag över huvud taget blivit född om mina föräldrar fått veta att jag med största sannolikhet skulle växa upp med dåliga ögon, depression och avvikande sexualitet? Skulle vår framtida kultur alls vara berikad av personligheter som, för att nämna några, Leonardo da Vinci, Oscar Wilde, Michel Foucault eller Morrissey (ok, Moz har inte kommit ut, men vem tror han att han lurar?), alla förmodat bi- eller homosexuella, samt personer jag respekterar och beundrar.

  Slutligen det sociala/sociologiska synsätt som ligger mig närmast om hjärtat, inom vilket sexualiteten formas av samhället och med namn som Foucault och queer-teori i spetsen.

de hävdar, om än på något olika sätt, att man inte kan eller får döma någon på grund av dennes sexualitet, och att den rådande heteronormen inte har något egentligt värde då trots denna norm finns - vid varje givet tillfälle - ett visst antal personer som inte kan eller inte vill vara en del av ett samhälle som explicit och implicit hyllar den vita, medelålders, heterosexuella mannen som en idealmänniska.

 

Inget av dessa tre synsätt ger dock ett rakt svar på det som enligt Asplund (ok, enligt min tolkning av Asplund) är den viktigaste delen av sociologisk forskning; att fråga sig varför och ta reda på vad fenomenen betyder. Vad betyder då den så kallat avvikande sexualitet som är detta arbetes beskådade fenomen? Jag kan tyvärr inte ge något direkt svar på den frågan, med vilket hela poängen med de här sidorna på många sätt går förlorad, men jag har om inte annat presenterat ett par olika tankar om fenomenets eventuella orsaker, samt normskapandet kring sagda fenomen, men när det kommer till just dess betydelse saknas än så länge den kunskapen.

 

.. att jag iallafall inte bor i Vietnam.

Underbar miljö och god mat i all ära, men en vetenskapsexpedition i Mekongdeltat för ett par månader sedan letade upp ett ett dussin nya mostruösa småkryp (som inte ska diskuteras så mycket här. Detta är inte en ny UglyOverload-blogg), varav en faktiskt är så bisarr att den nästan är övernaturlig. Damer o herrar, möt min nya favorit: den Illrosa Tusenfotingen (Bild nedanför inlägget).

Stulen text från anan blogg, min markring i bred text:

This is the Shocking Pink Dragon Millipede, only recently found in the Greater Mekong region. It manufactures and fires hydrogen cyanide, which is an extremely poisonous, acidic substance that boils slightly above room temperature and smells of bitter almonds. It’s particularly strange for a of its size, because it lives right out in the open – not hiding in or trees. It just sits out there, garish as hell, daring anything to near it so it can shoot boiling, poisonous acid at them. You can’t tell that’s an accident; it knows what it’s doing. creature shrubs come me That’s like a guy dressing up in drag, heading out to Compton, and then hurling hand grenades at anybody that looks at him sidelong. This thing is not out there defending itself, it’s out there looking for trouble, and may God help your face if you’re what it finds.

Kan man annat än älska ett neonfärgat monster som sprutar ut kokande, giftig syra?

”Konsten att se”

En diskussion om Asplunds teori kring aspektseende

 

John Asplund (2006) skriver i sin bok ”Om Undran Inför Samhället” om vad han kallar aspektseende, vilket han förklarar som möjligheten och förmågan att se sociala fenomen ur olika vinklar/aspekter, och att det är först genom detta kan förstå den egentliga betydelsen bakom fenomenen. Man skall utifrån detta synsätt alltid sträva efter att skapa sig en mångsidig bild av det man studerar, likväl som att vara såväl kritisk som kreativ i sin tolkning av fenomenen.

Ovanstående är just vad jag ämnas göra här, även om jag sannolikt kommer att hålla en mer subjektiv och inte alltid fullt ut vetenskaplig ton;

jag skall alltså försöka se och diskutera det fenomen som intresserar mig, människans sexualitet(och då i synnerhet relationen mellan hetero- och homosexualitet), ur olika aspekter knutna till Asplunds bok för att om möjligt komma fram till någon form av slutsats.

 

Man kan ställa många frågor om ett givet fenomen, varav den första om man vill skaffa sig en generell bild kan vara frågan ifall fenomenet existerar överallt?

I det här fallet är svaret positivt. En majoritet av alla kulturer nämner homosexualitet (eller i alla fall samkönade relationer/beteenden), må vara som tabun, synder, kriminella handlingar eller ideal - det spelar ingen roll. Fenomenet finns där, mer eller mindre tydligt.

Från antikens Grekland och dess idealiserande av relationen mellan den äldre mannen och ynglingen (Nordin, 1995) via rituell fellatio hos stammar på Papua Nya Guinea (Herdt, 2005) till dagens samhälle.Dagens på kristen etik baserade, heteronormativa samhälle där samkönade relationer ses som direkt avvikande.

 

Okey, där började den objektiva tonen minska i kraft precis som förvarnat, men försök stå ut med mig ett tag till; det kommer en poäng förr eller senare. jag är fullt medveten om att mina egna värderingar lyser igenom, men då detta inte är menat at vara et strikt vetenskapligt arbete kan det vara förlåtet. Svårigheten med objektiviteten kommer sig dels av att jag som hedning och homosexuell bryter mot två av vårt samhälles starkaste normer, dela av att jag i likhet med bland andra filosofen Peter Winch anser att objektivitet egentligen inte kan sägas existera över huvud taget.

  

Visst, Winch syftade på sociologin som sökande efter mening (vilket då måste vara subjektivt), men jag anser att samma argument kan gälla för allting; allt vi gör/säger/tänker/upplever grundas på vår perception - vår förmåga at uppfatta omgivningen genom sinnesintryck - vilken i sin tur ”filtreras” beroende på vilket samhälle och vilken kultur vi lever i. Nog om det nu, och vidare.

 

En annan fråga att ställa sig är frågan om vem/vilka som drar fördel av fenomenet, och kommer vi ut på ganska tunn is, men jag ska försöka förklara vad jag menar, genom att se till Adam Smith och teorin om Homo Economicus - människan som en rationell, kalkylerande och vinstsökande varelse. Om man då utgår ifrån att detta stämmer, så måste sexualiteten ha ett värde då den annars inte hade existerat i sina nuvarande former. Ett alternativ är att se heterosexualiteten som det rationella, vinstgivande valet ( ja, jag vet at sexualitet inte är något man väljer, men för diskussionens skull, så…) då det leder till en gripbar ”belöning” i form av familj och barn, vilket i sin tur kan ses leda till en tryggad ålderdom samt fortlöpande befolkningstillväxt. Ovanstående leder till att homosexualitet inte bara skulle vara irrationellt, utan en direkt fara för samhället, argument som inte under några förhållanden kan acceptera, och det av flera anledningar.

 

Först och främst tar detta ekonomiska perspektiv avstånd från den emotionella delen av vår existens, samt fokuserar på sexualiteten som en enbart biologiskt funktion, vilket de allra flesta torde kunna säga emot; trots allt känner man ju någonting i en sexuell situation.

Dessutom är fortplantningen i dagens högteknologiska samhälle inte längre beroende av sexuella relationer över huvud taget. Hela processen med befruktning - havandeskap - födelse kan skötas utan att de biologiska föräldrarna ens behöver vara i samma rum, vilket kan ses som en av många anledningar till att sexualitet har blivit en social och känslomässig funktion, mer än en rent biologisk sådan.

 

En direkt fortsättning på det skulle kunna betyda at homosexualiteten inte kan ses som avvikande, utan att fokus borde ligga på att sexualiteten i sig är det grundläggande, oavsett vilka varianter och läggningar som kan tänkas uppstå bland vuxna, medvetna människor. I frånvaron av strikta normer finns heller inga avvikare.

   Fortsättning efter helgen          

St:Valentin dog martyrdöden.Tänk på det ni, när ni går med era förbannade hjärtan, röda rosor och resten.

February, fuck...

Enough with the Goddamn snow!

Let me sleep ´til May

(Mycket eventuellt grund till ett kommande och betydligt större arbete.

Kommentarer och åsikter mottages tacksamt )

(Och givetvis är hela arbetet skyddat av copyright, samt lagrat elektroniskt vid Högskolan i Halmstad. Stöld av hela eller delar av arbetet kommer att uppmärksammas och åtgärdas. Ni har blivit varnade.)

Inledning

 

Det finns, vilket är den egentliga grunden för detta arbete, ett flertal olika teorier och synsätt för hur man i vardagliga likväl som i akademiska sammanhang kan se på funktionshinder och de handikapp som dessa kan ge upphov till. Dessa synsätt är många och ibland totalt motsatta, men jag ämnar med på dessa sidor försöka bringa ett visst mått av klarhet i de valigaste av dessa; de medicinska, sociala och miljörelativa modellerna. Jag kommer även att i mitt resonemang försöka väva in den nyare modellen ICF, samt ett kulturgeografiskt perspektiv.

För att ovanstående alls ska vara möjligt krävs ett exempel, och mitt kommer att vara ett måhända något provocerande sådant.

Jag har valt att i detta arbete vara något av ”djävulens advokat” som det heter, och tvärt emot mina egna åsikter om fenomenet i fråga valt att definiera homosexualitet som ett funktionshinder, vilket kan vara allvarligt handikappande även i dagens så kallat moderna samhälle.  

Jag har även valt att inte ta hänsyn till Socialstyrelsens senaste rekommendation kring terminologi, utan håller mig de mer bekanta termerna att en individ kan ha ett funktionshinder, vilket i sin tur kan leda till handikapp i vissa situationer och på vissa platser – en definition utifrån den i Sverige officiellt rådande miljörelativa modellen

Märk väl att homosexualitet som funktionshinder inte på något sätt representerar min syn på det hela, utan endast är menat som ett sett att försöka förklara ett flertal teorier… och kanske rent av vidga lite vyer hos läsaren. Låt oss börja.

Normal eller inte? 

Gemensamt för såväl den synligt funktionshindrade som den öppet homosexuelle är att de bägge tydligt avviker från två av de starkaste normerna i vårt samhälle. Den funktionshindrade avviker från normen om den friska, fungerande kroppen, och den homosexuelle avviker från den i hela västvärlden rådande normen om heterosexualitet.

Likaså har de bägge det gemensamt att de, då de bryter mot starka normer, av resten av samhället - de så kallat normala - blir stämplade som avvikande och just onormala vilket i sin tur leder till att de beläggs med samma sorts stigma, en term från sociologin vilken kan definieras som

 

Varje form av fysisk eller social egenskap som förmodas vara negativ eller förnedrande. (Giddens, 1988, s. 650

 

och i praktiken innebär att deras uppfattade avvikande ses som än mer onormalt och leder till att fördomarna kring normbrottet förstärks och i sin hur leder till en allt hårdare stigmatisering om ingenting görs för att motarbeta denna destruktiva process.

 

För att kunna definiera något som onormalt måste vi dock ha en grund att stå på, en grund som talar om för oss vad som är normal, och en sådan grund finner vi i Gustavsson (2004) där Magnus Tideman talar för att det finns tre olika sätt på vilket normalitet kan tolkas och definieras, vilka är som följer.

Det första synsättet är den statistiska normaliteten i vilken det normala definieras som det genomsnittliga och det vanligaste. I detta exempel kan vi se att då heterosexualiteten är den valigaste sexuella läggningen, varvid homosexualitet kan definieras som onormalt då det endast gäller ett par procent av befolkningen; exakta siffror på hur många procent det gäller är svåra att presentera här, då det gjorts flera undersökningar med vitt skilda resultat.

Denna syn på normalitet kan även anses passa in på den sociala handikappmodellen, vilket diskuteras senare i detta arbete(Tideman, i Gustavsson, 2004).

Den normativa normaliteten följer härnäst, och bygger som namnet antyder på att det är ett samhälles sociala normer som bestämmer vad som är normalt eller inte under en viss tidsperiod(Tideman, i Gustavsson, 2004).

   Det är nog inte helt orimligt att gör antagandet att dessa sociala normer skapas av de samhällsgrupper som är i majoritet och i besittning av statistsikt normalitet, varvid vi kan se även här att den starka heteronormen, skapad av och i ett samhälle där en vit, heterosexuell man är den ideala människan.

Följden av detta blir därmed att den homosexuelle även ur detta perspektiv kan ses som onormal. Detta synsätt kan vi även anta vara kopplat till den miljörelativa synen på funktionshinder.

Slutligen talar Tideman om en individuell/medicinsk normalitet, vilket som namnet antyder bygger på antagandet att det friska är identiskt med det normala - en attityd direkt förknippad med den medicinska handikappmodellen - och att den som avviker från det normala genom någon typ av sjukdom så är denne onormal och bör å det snaraste behandlas för detta (Tideman, i Gustavsson, 2004)

 

Utöver ovanstående har vi även Karin Barron(2004) som talar om att våra föreställningar om likhet-olikhet är sociala konstruktioner, ett resonemang som inte är helt omöjligt att föra över till frågan om vad som är normalt respektive onormalt. barron bygger så vitt jag kan avgöra sitt resonemang på Simone de Beauvoirs(1973) ord om att kvinna inte är någonting man föds till utan någonting man växer upp till att bli. Knutet till detta arbetes exempel skulle vi kunna säga att man inte föds till heterosexuell, utan blir det genom heteronormativ uppfostran, ett synsätt som dock mig veterligen inte är vetenskapligt bevisat.

Barron nämner även att en viktig del i hur gränsen mellan normal och onormal hålls fast genom socialt konstruerade åtskillnader, vilka

 

[…] genom olika typer av socialt samspel konstruerar hur vi förväntas/får/bör vara som ”riktig kvinna” och ”riktig man” (Barron, 2004, s.20)

 

Steget till att istället säga ”heterosexuell/frisk man/kvinna” respektive ”Homosexuell/funktionshindrad man/kvinna” är i mitt tycke inte långt, och kan tjäna som exempel på hur det vi kallar normalt idag inte är något självklart och evigt, utan format av vårat samhälle och i sin tur formar dagen och morgondags samhälle.

 

Med dessa synsätt som en grund som vad som är normalt kan vi gå vidare och börja se närmare på vad som i sin tur är onormalt, närmare bestämt homosexualitet i ”rollen” som ett funktionshinder, sett ifrån olika vinklar i ett försök att presentera och tydliggöra ett antal handikappvetenskapliga teorier.

Den medicinska modellen och ICF 

Fram till 1979, då det efter demonstrationer och en ockupation av Socialstyrelsen av en grupp ”sjuka” aktivister togs bort ur registret över sjukdomar och diagnoser, var homosexualitet alltså officiellt klassificerat som en sjukdom( www.rfsl.se), och detta utgör grunden för min överblick av sagda modell.

Den medicinska handikappmodellen menar att det enkelt uttryckt endas finns ett ´normalt sätt för en människa att fungera, och att de individer som skiljer sig från detta är att anse som sjuka och i behov av vård, och detta i hopp och avsikt att göra dem till fungerande och produktiva medborgare. Homosexualiteten är enligt detta synsätt ett funktionshinder grundat i en sjukdom då det friska och normala är att vara heterosexuell, och som beroende på vad vi väljer att tro på kan vara antingen en psykisk sjukdom eller en genetisk defekt, och därmed ett individbundet fenomen.

 

Hur kan då detta kopplas till handikappvetenskaplig teori?

Med utgångspunkt i att homosexualiteten i sig är själva funktionshindret, kan vi gå vidare och säga att ett handikapp uppstår när en individ på grund av detta funktionshinder i gemene mans ögon inte kan bidra till det heteronormativa samhällets på kristen etik baserade yttersta krav; reproduktion. Det faktum att dagens medicinska teknologi är så pass avancerad att fortplanting kan ske utan någon som helst fysisk kontakt mellan parterna är något som dessa element verkar förbise. Handikappet görs dessutom än allvarligare genom det stigma som homosexualiteten fortfarande bär på efter århundraden av förföljelse genom kriminalisering och just sjukdomsklassning.

 

Behandling av funktionshindret och prevention för att undvika uppkomst av fler personer med samma problem sker genom naturvetenskapliga/medicinska åtgärder för att i första hand kunna upptäcka det så tidigt som möjligt, och därmed även kunna sätta en korrekt diagnos(Tideman, 2008). Det är inte helt omöjligt att tänka sig att den allt större kunskapen om människans genetiska uppbyggnad gör det möjligt att hitta en ”homo-gen”, och därmed genom till exempel fostervattenprov eller liknande undersökningar göra det möjligt att upptäcka att foster bär på en gen som gör att fostret med en viss sannolikhet kommer att växa upp till att bli homosexuell.

 

När diagnosen så är avklarad och det står klart att barnet har denna sjukdomsframkallande gen är det alltså upp till föräldrarna att avgöra om sjukdomen i sig är något som kommer att försämra barnets liv så till den grad att ett upphörande av livet är att föredra, eller om det går att leva med.

Själva behandlingen ligger även den på ett rent medicinskt plan. Även om möjligheten att i dagens läge gå in och ändra på skadliga gener inte är utvecklad, så är det knappast osannolikt att denna typ av genmanipulation hos ofödda foster kommer att finnas tillgänglig inom en inte allt för avlägsen framtid, vilket även skulle kunna vara en del av det preventiva arbetet; genom att se till att inga barn föds som bär på denna gen.

Behandlingen skulle dock även kunna ske på vuxna individer; även om den genetiska defekten och därmed själva funktionshindret inte går att åtgärda, så skulle handikappet kunna hindras från att uppstå genom att individen på olika sätt försmås att inte leva ut sin sexualitet varvid dess avvikelse inte är ett problem. Detta skulle då vara en möjlig behandling även om homosexualiteten ses som en psykisk sjukdom istället för en kroppslig/genetiskt betingad sådan; om individen i fråga kan genomgå någon form av terapi för att ändra sitt beteende, så innebär inte själva funktionshindret längre ett handikapp.

 

Nära förknippat med detta synsätt ligger i mitt tycke Världshälsoorganisationens nya system ICF, och dess syfte att tydligt klassificera en individs hälsotillstånd och dess konsekvenser för funktionshinder(Socialstyrelsen, 2006). Detta ska ske enligt utförliga scheman vilka på ett närmast matematiskt vis definierar exakt hur individen i fråga kroppsligt och själsligt in i minsta detalj, och hur dessa funktioner och eventuella avvikelser från det förmodat normala/friska påverkar möjligheten att leva som alla andra. Attityden inom ICF är till synes helt individuell och baserad på ett medicinskt perspektiv, men innehåller även en social dimension - en kombination som torde göra det hela till ett miljörelativt perspektiv - då ett av dess syften är att

 

skapa ett gemensamt språk för att beskriva hälsa och hälsorelaterade tillstånd i syfte att förbättra kommunikation mellan olika användare, såsom vård- och omsorgspersonal, forskare, politiker och allmänhet (Socialstyrelsen, 2006, s.12)

   

Det skulle, för att återknyta till detta arbetes grundexempel, vara närmast en parodi på allt vad vetenskap heter att försöka definiera en persons sexualitet efter en statisk mall. Kinsey-rapporten i all ära, men med min egen utgångspunkt i en tro på att den sexuella identiteten på många sätt är flytande och föränderlig blir det svårt att klassificera homosexualitet som ett funktionshinder utifrån just ICF-mallen.

Det som kan sägas här är i alla fall att det finns en attraktiv ansats i citatet ovan, där det talas om att skapa ett gemensamt språk mellan olika grupper, sannolikt skulle kunna medverka till att skapa de förändringar vilka tas upp som nödvändiga i följande kapitel om den sociala modellen, och med det i åtanke kan en dylik ”stel” klassifikation och definition vara en fördel; det går, för att tala i metaforer, inte att bygga broar utan stabila grunder att utgå ifrån.

Den sociala modellen 

På många sätt i direkt motsats till den medicinska modellen och dess något enkelspåriga fokus på individen och dennes avvikande, står den sociala modellen med sitt likaså relativt snäva fokus på samhället.

Som en reaktion mot den tidigare individbaserade synen på funktionshinder växte en annan syn fram ibland annat Storbritannien. Denna sociala synvinkel valde att inte lägga skuld och ansvar på individen utan istället presentera idéer om att det är samhället i sig som leder till begränsningar i funktionshindrade individers liv, då vår sociala miljö allt som oftast är skapad av personer utan funktionshinder och därmed lika ofta utan insyn i de problem som kan uppstå därav (Barnes et al. 2002).

För att ge en kortfattad bild av några av skillnaderna mellan det medicinska och det sociala perspektivet kan vi förenklat säga att det förra talar om funktionshinder som personliga tragedier och problem vilka ges medicinsk behandling, i mångt och mycket är styrda av fördomar och kräver individuell anpassning. Det senare menar å andra sidan att det istället handlar om socialt skapade samhälleliga problem, vilka ofta kan leda till diskriminering och endast kan åtgärdas genom förändringar av såväl fysisk miljö som rådande normer och attityder (Tideman, 1999).

 

För att återgå till exemplet med homosexualitet; hur kan det tolkas enligt denna sociala modell?

Vårt västerländska samhälle är som tidigare nämnt heteronormativt och till stor del även benäget till direkt heterosexism, en attityd där de som avviker från normen om heterosexualitet nedvärderas och som sannolikt är en kvarleva ändå från medeltida etik och moral. Homosexuella personer avviker alltså från denna norm, men till skillnad från i det medicinska synsättet är det inte den individuella sexualiteten som utgör problemet, utan faktum att samhället i sig med dess normer, lagar och attityder.

Kortfattat är alltså homosexualiteten inte så mycket en defekt eller avvikelse, utan snarare en naturlig variation, vilket blir till ett handikapp i ett samhälle som inte kan acceptera denna variation. det är därmed inte i första hand omgivningen, den fysiska miljön, som måste förändras utan istället den ”mentala miljön” och dess normer.

 

Om det då är ett socialt fenomen som gör homosexualitet till ett funktionshinder och/eller handikapp, så följer därav att även ”behandlingen”, åtgärderna för att motverka detta handikappande fenomen måste ske på ett socialt - inte individuellt – plan.

Vad är det då som kan göras?

Då sexualiteten inte utgör något synligt, fysiskt hinder gäller det i första hand om att förändra de värderingar ligger till grund för det heteronormativa samhället, något som kan vara nog så svårt när dessa varit standard under mycket lång tid. Det finns dock åtgärder som inte torde vara helt omöjliga att börja arbeta med.

Ett första steg skulle kunna vara att helt sonika skriva om lagstiftningen så att alla lagar oavsett område är könsneutrala. Ett äktenskap borde kunna vara ett äktenskap oavsett vilket/vilka kön de bägge parterna har, och samma sak borde vara en självklarhet vid samboende, arvsrätt och för vem som kan anses som anhörig vid t.ex sjukhusbesök. Ett starkare stöd i lagen skulle visserligen inte krossa heteronormen, men det skulle vara en början till förändring.

Detta kan i sin tur utvecklas med att konsekvent driva igenom hårdare straff för hatbrott riktade mot bl.a homo-, bi- och transsexuella. Det har sedan 1994 funnits en lag om straffskärpning vid hatbrott som

 

avser att skärpa synen på brott som begås mot en person på grund av dennes ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet (BRÅ, Rapport 2002:9)

 

och som från och med 1 juli 2002 även innefattar bland annat kränkningar, hot och våld baserad på offrets sexuella läggning. Dessvärre har det dock visat sig att endast en liten del av hatbrotten mot HBT-personer döms enligt denna straffskärpning (Tiby, 2006).

Att denna lagändring fått så pass liten effekt gör det sannolikt att ovan nämnda förslag till genusneutrala lagar även de skulle få ringa genomslagskraft, men som med så mycket annat så måste man börja någonstans.

Ett annat angreppssätt skulle kunna vara att jobba inom utbildning på flera olika plan; få skolböcker med kränkande terminologi från grundskolan och uppåt och se till att polis och övrigt rättsväsende faktiskt har kunskap nog att hantera denna typ av brott.

  

 Homofobi likväl som en nedvärderande syn på fysiskt och psykiskt funktionshindrade och många andra liknande problem kan antas bygga på en inneboende rädsla för det främmande, och om denna rädsla bekämpas med information kan vi kanske hoppas att fördomar och diskriminering minskar i omfattning, varvid homosexualitet inte längre behöver vara ett hinder för att kunna kräva samma rättigheter som resten av befolkningen.

 Att en man inte blir insläppt på krogen för att han går hand i hand med sin pojkvän eller make, skiljer sig varken etiskt eller juridiskt från att samma person skulle bli utestängd från samma lokal om han var rullstolsburen och inte kunde ta sig förbi trappan till entrén. Fenomenet är det samma, men skiljer sig ändock.

Den homosexuelle kan lätt dölja sitt ”funktionshinder” han skulle välja att göra det, men om han istället hävdar sin rätt till likabehandling kräver det en omfattande förändring av hur vi ser på personer som avviker från vår bild av vad som är normalt. Den rullstolsburne å andra sidan kan inte dölja sitt funktionshinder och befinner sig därför i en något annorlunda situation. Åtgärden i det fallet är å andra sidan ”bara” en fråga om ekonomi, då en rullstolsramp jämsides trapporna knappast kan vara en oöverkomlig kostnad för lokalen i fråga… förutsatt, förstås, att ägarna inte sitter fast i samma trångsynta attityder.

 Den miljörelativa modellen och kulturgeografin 

Kortast tänkbara historiska förklaring av hur den miljörelativa handikappmodellen växte fram kan vi finna i 1960:talets rörelse Anti-handikapp och en av dess mest namnkunniga talesmän, Vilhelm Ekensteen. Som en kritik mot övriga handikapprörelsers syn på sig själva som i behov av vård och hjälp, krävde de istället att det var samhället som skulle anpassa sig efter de funktionshindrade och därmed i stort eliminera själva handikappen(Holme, i Tideman, 1999). Detta kan vidare sägas ha lett fram till vad som idag är Sveriges officiella syn på funktionshinder och handikapp, definierat av Socialstyrelsen;

 

Handikapp är [således] ingen egenskap hos vissa människor utan följden av mötet mellan en funktionsnedsättning hos den enskilde och bristfälligheter i samhället (SoU 1981:26, s.88)

  

Vidare kommer vi i detta kapitel även att knyta exemplet med homosexualitet som funktionshinder till ett kulturgeografiskt perspektiv, och detta med hjälp av Kjellmans(2003) tankar om platsens betydelse samt hur dessa avgränsas av de normer som skapas av de som har makten i samhället och därmed marginaliserar de individer eller grupper som hamnar på fel sida av den så kallade normaliteten. Kjellman(2003) säger bland annat att där människor möts och har någon form av samspel, det är en plats, en konkret fysisk miljö som vi känner och har en relation till.

Fortsättningsvis kommer jag när annat inte sägs definiera samhälle - vår sociala och fysiska miljö/omgivning - som en sådan plats. Måhända är det inte helt korrekt, men för diskussionens skull tas den friheten.

 

För att börja med vad som sägs i inledningen till detta kapitel så uppstår alltså handikappet i relation till omgivningen, och vi kan då säga att en homosexuell individ görs handikappad då vårt samhälle, vilket tidigare nämnts, bygger på en oerhört stark heteronormativitet.

Individens sexualitet i sig är inget hinder så vida inte personen i fråga väljer att leva ”öppet”, d.v.s att inte dölja sin sexuella läggning, varvid de heteronormativa attityderna börjar synas.

Det blir då tydligt att en homosexuell person inte kan leva fullt ut som andra kan, då vi bland andra exempel har en lagstiftning skriven för att passa in på idén om att ett par består av en man och en kvinna vilket leder till att samkönade par utesluts från samma möjligheter till äktenskap och arvsrätt som de heterosexuella paren har.

För att komma till rätta med de samhälleliga problem som gör den avvikande sexualiteten till ett handikapp måste vi utifrån detta perspektiv arbeta dels med de juridiska och utbildningsrelaterade åtgärder som tas upp i diskussionen kring den sociala modellen då detta är grundläggande för sociala förändringar, dels måste även arbete ske även ifrån de utsattas sida. HBT-personer som upplever att de ”blir handikappade”, att de blir kränkta och/diskriminerade av det heteronormativa samhället måste bli bättre på att faktiskt anmäla detta och kräva sina rättigheter; om inte rättsväsendet görs medvetet om vilka problem som finns så kommer heller ingenting att göras för att förbättra situationen.

Vidare måste även samma grupp arbeta med att själva förändra den ofta stereotypa bild av dem som visas i massmedia, med Pride-festivalen som ett exempel. Å ena sidan är det en manifestation för rätten att få vara och se ut precis hur man vill utan att för den skull dömas, men å andra sidan är det så gott som alltid endast de extrema exemplen som syns, vilket torde endast bidra till att öka det resterande samhällets fördomar och därmed även diskrimineringen.

 

Så vidare till det kulturgeografiska perspektivet och hur homosexualiteten kan användas för att exemplifiera detta. Kortfattat så är samhället vilket sägs ovan en plats där människor interagerar, och därmed även styrt av vissa maktstrukturer vilka mer eller mindre direkt talar om vem som har makt på en viss plats och vilka som inte har det vilket leder till att visa grupper marginaliseras då de inte passar in i den rådande maktens definition av vad som är normalt (Kjellman, 2008)

Homosexuella som lever öppet är en grupp som på många sätt betraktas som ”de andra”, och genom att se på hur de utsätts för politisk, ekonomisk och social marginalisering kan en tydligare bild ges av detta.

Den politiska marginaliseringen handlar om synen på de marginaliserade som grupp och hur denna syn förändras med tiden(Kjellman, 2003) och kan i detta fall definieras som de tidigare nämnda lagarna och hur de exkluderar samkönade par, likväl som den direkta kriminalisering av homosexuella handlingar som var rådande i Sverige fram till 1944.

Ekonomiskt avser möjligheten att kunna delta det ekonomiska livet och på arbetsmarknaden(Kjellman, 2003). Även om min exempelgrupp inte har något som direkt talar emot dem på arbetsmarknaden, så förekommer det fortfarande fall av diskriminering där öppet homosexuella nekas jobb med läggningen som underförstådd anledning till detta.

  

Avslutningsvis den sociala marginaliseringen, vilken handlar om hur det övriga samhället ser på gruppen och

 Hur gruppen beskrivs, mystifieras, glorifieras och används i skrämselpropaganda[…]

Kjellman, 2003, s.60)

 

något som ser ut att vara direkt kopplat till heteronormativiteten och kan vara nog så tydligt när det handlar om just de homosexuella. Gruppen har utsatts för stigmatisering från religiöst håll, kriminaliserats och definierats som sjuka, förknippats med pedofili och andra övergrepp - allt i syfte att skilja dem från mängden, de normala, i ett försök att säga att ”Här är vi, de friska och heterosexuella, och där långt borta finns de sjuka, de homosexuella”… ett resonemang som är tydligt även vad gäller funktionshindrade respektive icke funktionshindrade.

                   

Referenser Böcker: 

Barnes, C; Oliver, M; Barton, L,(red.) 2006

Disability Studies TodayCambridge, Policy Press 

Barron, K, 2004

Genus och Funktionshinder

Lund, Studentlitteratur

 

Brottsförebyggande Rådet, 2002

Hatbrott, en uppföljning av rättsväsendets insatser

Rapport 2002:9

 

Giddens, A, 1988

Sociologiskt lexikon

Lund, Studentlitteratur

 

Gustavsson, A(red.), 2004

Delaktighetens Språk

Lund, Studentlitteratur

 

Kjellman, C, 2003

Ta plats eller få plats?

Lund, Sociologiska institutionen

 

Socialstyrelsen, 2006

ICF – En grund för tvärprofessionell journaldokumentation

Förstudie 2006-10-01

 

Tideman, M(red.), 1999

Handikapp – Synsätt, Principer, Perspektiv

Stockholm, Jonsson & Skyttmo Förlag

 

Tiby, Eva, 2006

En studie av homofoba hatbrott i Sverige

Stockholm, Forum för Levande Historia

  

Material från följande webbsidor: 

http://www.rfsl.se

HBT-historia, ockupationen av Socialstyrelsen 1976

Hämtat 2008-10-17

 

February, damn!

Colder for each year you are:

give way to spring soon

Okey, okey. Är lite osäker på om spring "Spring" räknas som en ellertvå stavelser, men lite friheter får en poet faktiskt ta sig ibland... i synnerhethet när han precis slagits halvt medvetslös av årsbeskedet från CSN.

"Farewell happy fields, where Joy forever dwells;

Hail, horrors, hail. Infernal worlds, and thou profoundest Hell..."